Ellipsis: Chantal Akerman, Lili Dujourie, Francesca Woodman
Curator: Lynne Cooke
Organiserad av Museo Tamayo Arte Contemporáneo, Instituto de Bellas Artes, Mexico City.
Lunds konsthall 9 februari – 13 april 2008

Fastän de föddes med tio års mellanrum och under mycket olika omständigheter kunde de tre konstnärer som visas i denna utställning dra fördel av den övergång till stillbildsfotografi och andra tekniker utgående från kameralinsen – film, diabildsprojektion och det nyare videomediet – som dominerade den nyskapande konsten i slutet av sextiotalet. De tog sig själva, sina kroppar och sin omedelbara omgivning som utgångspunkt, och gjorde under sjuttiotalet performativa verk för kameran. Det är betydelsefullt att de oftast valde att låta verken utspela sig i de egna ateljéerna eller hemmiljöerna. Utöver detta ganska uppenbara samtidiga intresse för självet som både konstnär och modell, både subjekt och objekt för blicken, finns det något mer grundläggande, om än undanglidande, som förenar deras arbeten från denna period. Det är fråga om ett tillstånd eller tankemönster snarare än ett känsloläge, och i existentiella termer kunde det beskrivas som det kvinnliga subjektets främlingskap inför sin egen värld. Med vår tids terminologi skulle man säga att dessa konstnärer i huvudsak intresserade sig för hur identiteter konstrueras och återges.

Orden Hommage à (Hyllning till) följda av en ellips (tre punkter) utgör titeln till de första fem av de sjutton videofilmer Dujourie producerade mellan 1972 och 1981. En mängd namn kunde tilläggas för att fullborda frasen, däribland den italienske filmskaparen Michelangelo Antonionis. För denna utställning är det tänkta sambandet mellan Akermans, Dujouries och Woodmans konst och Antonionis filmer av särskilt intresse. Han lyfter fram ömtåligheten och utsattheten hos sina huvudroller och får dem att närma sig det fullständiga främligsskapet genom att låta deras identiteter synbarligen delas, dubbleras eller tona bort så att de blir oförmögna att finna sammanhang i en föränderlig och formlös omvärld. Med hjälp av sitt karaktäristiska formspråk, uppbyggt kring en nyskapande behandling av rummet och tiden, hittade Antonioni nya formella och konceptuella medel för att utforska sina rollfigurers identiteter. Dessa medel kan också skönjas i de tre utställda konstnärernas arbeten.